www.RaiseHell.blogg.se

Att saker händer råder ingen tvekan om. 

Tragedier skakar om. Vrider hela ens inre ut och in. 

Men om saker händer av en anledning är däremot upp till var och en att bestämma.

Även om anledningen gör så jävla ont.

 

Jag har väntat med att skriva detta eftersom hela vår vardag upptagits av att vara föräldrar. Men ikväll har jag lyckats samla tankarna efter allt som hänt senaste dagarna, senaste veckan och månaden. 

Här är vår historia.

 

2009 var året. Året då jag började gymnasiet i Östersund med inriktning på Musik. Jag var blyg. Rädd. 

Och full av hormoner, som vilken 16 åring som helst. 

Där fick jag utlopp för min musik. Blev tonårsaktigt kär, på ett sådant sätt där man bara vet att det kommer sluta illa. Där hittade jag också min bästa vän, Anna. Men inte bara henne, utan där träffade jag även honom. 

Han, som jag inte hade en aning om att jag skulle älska så mycket en vacker dag. Helt ärligt var jag ganska rädd för honom på den tiden, han var för det mesta svartklädd och hade dreads långt ned på ryggslutet. Och egentligen sa vi inte så mycket till varandra under de här åren, utan växlade kanske, på sin höjd något ord på någon fest där det hade konsumerats allt för stor del alkohol. 

 

Men vi hade vänner gemensamt, därav en vän särskilt. Alex. 

Alex var för mig en väldigt speciell person. En sådan person som jag i efterhand har svårt att sätta ord på, han bara fanns där, jämt och förstod och lyssnade. Han var den som fick mig att utvecklas såväl musikaliskt som personligt och han var den som varje gång övertalade mig att våga spela min musik för andra. Han var alltid först med att höra mina nya låtar och alltid först med att få läsa mina texter och vice versa. Jag älskade hur vi kunde utbyta melodier och textrader med varandra med samma naturlighet som om det vore vädret vi talade om. Och jag tror det varit en av nycklarna i min egna personliga utveckling. Han är en utav de personer som har betytt allra mest i mitt liv och han är också en av de personer som påverkat mig mest. Han fick mig att börja tro på mig själv och han fick mig att må bättre. 

 

 

Så när Alex, en dag i början på mars förra året går bort efter sin långa kamp mot leukumi förändras allt. Hela världen vändes upp och ned och det kändes som om den tyngden jag kände då aldrig skulle lätta. 

Sedan fick jag ett meddelande från Johan, som helt godhjärtat frågade hur jag mådde efter allt som hänt. Jag kände både tacksamhet och glädje, och jag tror att vi kunde söka tröst hos varandra genom att bara utbyta några ord. 

 

Till slut gick veckorna och efter begravningen var över fortsatte vi hålla kontakten som vänner. Vi umgicks en del, drack kaffe, pratade och spelade musik. Det dröjde inte heller särskilt länge innan jag tänkte: Hur kan jag ha känt denna man i 5 år utan att faktiskt känna honom? Det visade sig att vi hade väldigt mycket gemensamt och vi kom väldigt bra överens, och eftersom han klippt av sig håret så var han inte heller lika läskig längre (skämt åsido.)

 

Jag blev kär. På ett enkelt, okomplicerat och härligt sätt. 

 

Sen blev jag gravid.

Vilket inte var särskilt enkelt, okomplicerat eller särskilt härligt från en början. Jag tänker inte neka att processen var lång och svår innan ett beslut hade fattats, och jag tycker inte heller det är fel att vi behövde tid att fundera. Fundera över framtiden och vad som var bäst för oss alla. 

Fram och tillbaka gick den processen, hela tiden. 

 

Inuti mig gnagde dock en liten känsla, att allting händer av en anledning. Precis den känslan som jag hade efter ett besök hos barnmorskan där jag fick höra att jag eventuellt skulle ha svårt att bli med barn i framtiden.

"Det står väl helt enkelt inte i mina kort" minns jag att jag tänkte. Det var nog detta som vägde över mot alla andra tankar. 

 

Den andra känslan jag inte kunde skaka av mig var hur vi inte hade stått där vi var, om det inte hade varit för Alex. Det är tack vare honom jag lärt känna Johan på nära håll och det är tack vare honom som just Emma finns.

Vägen har varit lång och krokig men jag är evigt tacksam för allt som hänt på detta år. Vi saknar Alex, fruktansvärt mycket och vi kommer sakna honom. Men han har också givit oss det finaste vi har i livet, vår dotter. Vår älskade dotter som föddes exakt 1 år efter vår älskade väns bortgång. Som om han alltid kommer finnas kvar hos oss. 

 

Men, om saker händer av en anledning.. Det är upp till er att avgöra.